Det finns ju en känd definition av idioti, att upprepa samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat. Jag kan känna igen mig själv, att stå och upprepa samma moment om och om igen och nöta. Självklart kan förfining utveckling ske även här såklart, det finns helt klart en poäng i att upprepa. I så fall är det viktigt att fundera på vad det är som upprepas, vad som programmeras in i skallen och automatiseras. Men jag upplever att jag lär mig mycket om min egen kapacitet när jag gör något nytt eller annat som jag inte är van vid.
Ett enkelt sätt att variera är att testa andra grenar. Det är faktiskt många skyttar som i huvudsak ägnar sig åt en gren och inte testat så många andra eller inte alls. Jag har själv inte testat alla tänkbara som finns, så det finns saker kvar att upptäcka även för mig. PPC, springskytte och rapid fire för att nämna några. Dessutom kan ytterligare grenar väcka ett större intresse för skyttet såväl för en själv som i den förening man är medlem i. Texten kommer här bli ganska anekdotisk men är mer för att ge lite konkreta exempel ur egen erfarenhet istället för allt för breda generaliseringar.
När jag började skjuta var allt skytte precision. Det var det enda jag kände till och mycket fick jag lära mig på egen hand. När jag sedan utökade repertoaren med fältskytte började jag förstå bredden av skyttet och hur kraftigt det skiljer sig, men också vilka likheter som faktiskt fanns. Avtryckartekniken blev väldigt tydlig för mig här, men jag tror att jag även dragit med mig en olat att trycka av skotten från fältskyttet. Att skjuta på olika stationer under kort tid gjorde dock att det var svårt att se just hur mycket tryckandet påverkade. Jag kunde inte veta säkert vad det var som gjorde att jag träffade så dåligt, om det var min riktteknik, riktmedlen, avtryckaren, avstånden, vinklarna eller tidspressen som kombinerade allt ovan. Mer om det längre fram. Fältskyttet bidrog också med en mycket viktig nöjes- och utomhusfaktor, det var också mer sällskapligt på något vis än precisionsskyttet. Det är också en hel del problemlösning, allt ifrån hur jag ska lösa en given station på bästa sätt till att lära sig vilken utrustning som ska vara med. Eftersom jag är en person som kan förlägga mina nycklar på två minuter hade jag till en början problem med var jag lade proppen. Jag lade den på olika ställen mellan varje station och lösningen blev tillslut att fästa en lina vid proppen och därefter fästa linan i vapnet. Efter viss eftertanke konstaterade jag senare att det var bättre att fästa linan i hölstret. Nu behöver jag aldrig leta efter proppen. Fältskyttet har kort och gott lärt mig att planera och vara mer effektiv, såväl i hur jag ska hantera utrustningen som genomförande av en given station.
Det dröjde faktiskt innan jag skaffade mig en ordentlig luftpistol att skjuta inomhus med om vintern. Att skjuta luft är ganska likt att skjuta precision egentligen, samtidigt som jag upplever det som vansinnigt svårt och oförlåtande. Ett bra skott är ett bra skott, men ett dåligt skott är verkligen dåligt. Det har gjort att jag tvingat mig själv att göra bättre avfyrningar och få bättre teknik. Jag har tvingat mig själv att inte hitta på en massa ursäkter för dåliga skott utan att faktiskt försöka förstå och känna vad det är som händer vid avfyrningen.
Att åka ut och tävla blev ganska naturligt för mig relativt fort. Jag har vunnit en del, men långt ifrån allt. Det som varit mest spännande med att åka ut och tävla är faktiskt att se olika skjutbanor och hur de löst olika saker. Hur belysningen är monterad kan skilja sig åt t.ex. Spontant tänkte jag tidigt i min skyttekarriär att tak över tavlorna är ett måste, men efter att ha skjutit på banor där det legat skugga över halva tavlan har jag blivit mer tveksam. Behovet av underhåll av ett tak och hur fort det skjuts sönder är också viktiga saker att ta hänsyn till. Hur målspel fungerar, hur målbodar ser ut, allt sådant är faktiskt roligt att se och ta med sig till klubben hemma. Vissa saker låter sig inte göras men en vacker målbod står att finna exempelvis i Älmhult. När jag kom in i den tänkte jag direkt att såhär vill jag att det ska se ut. Det fanns gott om krokar för fältmålen att sorteras och hängas upp på och hängare i taket för milsnabb och precisionstavlor. På hemmaklubben förvarades fältmål lutade mot väggen i något som oundvikligen blev en svårkontrollerad och oöversiktlig hög med vikta tavlor som följd. Men inspirerade av Älmhult sattes några enkla krokar upp och plötsligt fanns det gott om golvyta. Ibland hamnar man på skjutbanor som gör att man känner sig extra stolt över hemmabanan, hur fin och välfungerande den är, man lär sig vad som är värt att vårda.
Att börja skjuta milsnabb blev ett ganska brutalt uppvaknande till hur jag behövde förhålla mig till tid. Många samtal med duktiga skyttar och olika tekniker gjorde att jag skaffade mig någon form av idé för hur jag ville göra genomförandet. Men det var verkligen inte förrän många år senare som jag verkligen förstod, inte bara teoretiskt, utan även den fysiska känslan för hur jag skulle ta mig an det. Upplevelsen kom under en grovpistol tävling där förutsättningarna var följande: 45 grader utgångsställning för nationella skyttar (drag för PPC och IPSC), två skott i A-zon på 3 sekunder och allt utanför räknades bort. Inga bättringsskott. Vi började på ett kort avstånd och allt eftersom ökade avståndet. Tre sekunder kändes som försvinnande kort tid och jag kastade upp pistolen i tavlan och vinglade runt och kämpade för att få till två bra skott. Ungefär halvvägs känner jag hur det klickar i huvudet och jag äntligen kan känna hur långsamt jag kan dra och ändå ha gott om tid att göra två fina avfyrningar. Det spelar ingen roll hur mycket jag teoretiskt kände till det, det var först när jag gjorde det rent praktiskt det sjönk in. Att vi inte räknade poäng, endast träff, att vi sköt på närmre än 25 meter och att det gick så fort mellan repetitionerna gjorde att jag fick en chans att utvärdera och känna efter. Ett halvår senare skjuts det en träning på hemmaklubben som simulerar en liknande känsla, vilket jag skrivit om här. Denna tävling har lyft såväl mitt milsnabbskytte som mitt fältskytte.
Att gå IPSC kurs var väldigt givande och även om jag fortfarande inte har skjutit på någon tävling så ramlade mängder av insikter över mig. En av de största sakerna är säkerhetstänket, jag älskar det och det är något som det nationella skyttet verkligen skulle ta sig en titt på. Jag tycker om regelboken och älskar kraven på regelförståelse. En annan sak som jag tagit med mig därifrån är att vara good enough. Att lägga tid på rätt saker i ett genomförande och att inte stå och sikta för länge. Det går helt klart att översätta till fältskyttet, en tight träffbild mitt i figuren spelar mindre roll om det inte är poängräkning. Med andra ord har jag en bättre förståelse för hur jag ska lägga upp mitt genomförande på en given station. Även hur skyttarna fysiskt går igenom och torrskjuter en stage innan själva genomförandet är något jag helt klart tagit med mig från det dynamiska skyttet.
Pistoler har blivit en form av förlängd del av mig numera och det är sällan jag står och fumlar. När jag utbildat nya skyttar är det alltid lika nyttigt att se hur de kämpar med att sätta händerna på rätt ställe, föra in magasinet åt rätt håll och proppa vapnet på ett säkert sätt. Det är lätt att glömma att jag själv varit där förut. Men det blev dags igen då jag testat en del gevärsskytte. Plötsligt är det jag som behöver oceaner av tid för att spänna upp vapnet, föra i propp på ett sätt så att vapnet fortfarande är i säker riktning. Att känna att det är något nytt och att jag måste lära om är en ögonöppnare.
Med allt detta skrivet är det fortfarande precisionen som ligger mig varmast om hjärtat, det jag tycker om att skjuta när jag är på banan. Men jag vill även få till variationen och omväxlingen, för det är då jag lär mig något nytt.
Med det vill jag önska en fortsatt trevlig november. Ses därute i höstmörkret kanske? Stöd gärna bloggen, läs mer här.