Idag blir det ett annorlunda inlägg. Ibland måste man ta upp ämnen som inte är så roliga men som är nog så viktiga. När man brinner för en hobby och har ett stort intresse är det extra jobbigt när man inte har möjligheten att utföra den. För vissa är det temporärt, för andra kan det gälla resten av livet.
Under de år jag ägnat mig åt skytte har jag träffat och pratat med många människor, alla med sin egen livsresa. Några är på väg tillbaka till skyttet efter lång tids skada eller sjukdom, andra har lagt ned skyttet på grund av just detta. Tankarna går till dessa när jag själv inte kan träna på grund av skada. Oron sitter där. Kommer just den här skadan jag ådragit mig nu vara permanent? Kan jag börja skjuta igen, i så fall när? Att skada fingrar och händer är inte roligt oavsett om du är en pistolskytt eller ej, men jag tänker väldigt mycket på hur tätt knuten min hobby är till just händernas funktion. Och så synen såklart, något jag märker mer och mer att åldern börjar påverka.
Ibland sitter det inuti. Sådant som inte syns är också viktigt att prata om och förstå hur mycket det påverkar vår möjlighet att fokusera. Relationer som havererar, nära och kära som mår dåligt eller går bort. Att då hitta fokus och energi för att genomföra ett bra skytte är utmanande. Jag tänker då på de som får dåliga besked, just innan de påhejade av sina klubbkamrater förväntas prestera sitt bästa på en tävling.
Samtidigt har jag upplevt mycket hjärta och stöd ute i skyttesverige. Kanske har jag haft tur och varit förskonad från dåliga och tråkiga upplevelser, för jag upplever att stödet från våra skyttekamrater har varit bra när jag eller andra haft det motigt. Jag har mött många exempel på en härlig öppenhet och goda mottaganden och kramar när det varit svårt. När vägen börjar bli snårig och går uppför så ska du veta att du inte är ensam.
För ytterligare andra är skyttet en väg tillbaka, en väg ut ur stress och jäkt. Ett sätt att börja om. Att samla tankarna och fokusera på en enda sak, bara för just denna stund. En form av terapi, mindfulness säger några.
Alla har sin egen unika resa, samtidigt är vi förenade i skyttet. Var tacksam för alla de goda och kärleksfulla möten du haft, gör ditt bästa för att andra ska få uppleva detsamma. Våga fråga hur det är.
Har du en upplevelse du vill dela med dig av är den mer än välkommen. Vi hörs igen om två veckor.
/
Stefan
Tack för att du läst denna artikel! Om du vill hjälpa till att hålla sidan uppe, igång och gratis, stöd gärna sajten via pistolskyttens patreon. Alternativt en donation via paypal. Pengarna går till att hålla sidan i drift och eventuellt överskott går direkt till material för artiklar.