”Jag tycker precision är skittråkigt” Mannen framför mig på den soliga skjutbanan säger det med samma självklarhet som att fisken bor i vattnet. Det är inte menat som en pik och det är inte heller menat till mig personligen. Samtidigt slås jag ändå av hur ofta jag hör den här kommentaren. Den kryper försiktigt in under skinnet på mig och gnager lite, speciellt eftersom jag bara några timmar tidigare hade tävlat i precision. Skytten i fråga har hittat sina grenar som den uppskattar, vilket jag är glad över såklart. I min värld är det viktigaste att vi ägnar oss åt någon form av organiserat skytte. Gren eller förbund spelar mig faktiskt väldigt liten roll. Jag vill främja all skyttesport, även den jag inte själv utövar.
Kanske är jag en allätare då jag verkligen uppskattar olikheterna i grenar och stilar. I torsdags förra veckan sköt jag en tävling i A precision på förmiddagen och fick sedan en fantastisk fin träningsomgång i IPSC under eftermiddagen. Jag hade roligt under båda tillfällena men på olika sätt. Det var länge sedan jag fick in en sådan träning, vilket kanske bidrog det till min stora glädje. Det är inte enkelt att få in allt i vardagen med jobb, barn och pendling 12 mil om dagen. Jag fick god hjälp, tips och råd som inte bara handlar om det dynamiska skyttet, utan som faktiskt också går att ta med till det nationella. Två dagar senare gick resan till Västbo Skyttecentrum för att tävla i SSM fält vapengrupp C tillsammans med klubbkamrater. Det var också helt fantastiskt och vilken anläggning! Det var också helt fantastiskt. Vi följde upp det med att grilla en saftig hamburgare på en gård i mittersta Småland. En sådan fröjd!
”Hur många grenar hinner du med?” Det var rubriken på en artikel jag skrev för ett bra tag sedan. Det är en lite jobbig fråga att ställa sig själv för den hänger ihop med både tid och pengar. Vilken utrustning som investerats i och ammunition som gått åt. Det är också en kostnad i tid med familj och vänner. För mig, liksom för många andra, som har barn och vänner som inte alls är i inne i skyttehobbyn blir det inte sällan lite splittrat. En ständig förhandling mellan önskemål och samvete.
Kanske var jag rent av lite avundsjuk på den där mannen som tyckte så illa om precision. Att kunna dumpa en gren helt och hållet, låta bli att skjuta den. Att kunna välja bort ett helt förbund och endast fokusera på en enda grej. Samtidigt vet jag att det inte kommer vara aktuellt för mig. Precision är något som driver mig framåt. Jag ställer höga krav på mig själv i den grenen och där krävs det en disciplin som är på gränsen av vad jag klarar av. Det är därför jag vill hålla på med den, för att det är svårt. Låter kanske underligt, men det är just det jag gillar. Någon mystisk form av självplågeri men samtidigt känns det enormt belönande när det faktiskt fungerar.
Tempoväxlingen är total när tavlorna svänger fram under militär snabbmatch och annan teknik krävs av mig som skytt vilket kittlar hjärnan på ett spännande sätt. Fältskyttet lockar fram de kreativa sidorna hos mig. När jag är ute på en fält-tävling ser jag mängder med spännande stationer och lösningar som får mig att vilja sätta upp stationer hemma på klubben så fort som möjligt. Något som inte sällan sedan faller på att det tar tid att göra, såklart. Det dynamiska skyttet bygger på ytterligare med rörelse och annorlunda krav och det blir en ytterligare en nivå av problemlösning och variation. Alla grenar kräver olika tekniker, färdigheter och träning. I vissa grenar vill jag prestera riktigt bra medan jag i andra är jag glad om jag bara får utöva dem. För mig är allt skytte givande men jag vet också att inte är lika för alla.
Skyttesporten mår bra av variation och vi behöver varandra och kompletterar varandra på olika sätt. Skyttevärlden förändras med tiden. Allt eftersom vår poliskår och militär tränar på nya sätt och skaffar annan utrustning kommer skyttet också behöva utvecklas och förändras. Med samhällsförändringarna kommer nya intresserade som vill börja med skytte och klubbarna runt om i landet står just nu inför ett enormt tryck med många som vill börja. Inte sällan är det också många av de som går en grundkurs som sedan slutar kort därefter. De kommer fram till att skytte inte var för dem, att det var för svårt eller inte så roligt som de hade väntat sig. Att det krävde mer av dem än vad de trodde. Många som börjar i det nationella skyttet och som får stå och nöta precisionstavlor kommer fram till att ”precision är skittråkigt” precis som mannen jag träffade häromveckan. Samtidigt ska vi ställa krav och se till att de som börjar skjuta gör det av rätt anledning. Inte desto mindre är trycket är stort och många får vänta i flera år för att kunna komma in. Behovet av skjutbanor växer alltmer samtidigt som skjutbanorna blir färre och får mer inskränkningar.
Det tråkigaste jag vet vad gäller skytte är när vi inte kan utöva vår hobby. Skjutbanor som stänger eller får skjutförbud. Gamla surdegar som gör att föreningar fastnar i gamla bråk för att några i föreningen inte kan komma överens. Jag hoppas att vi kan enas om en sak. Alla måste inte utöva och älska alla förbund och grenar. Skyttarna ska kunna välja det som de vill göra och syssla med det. Dessutom går det att ändra sig och byta bana allt eftersom smaken och färdigheterna och kroppen förändras. Men vi ska värna om alla grenar och förbund. Det ger oss en bred palett och en bredd som kan göra att vi kan förbättra för alla skyttar. Våga visa att det finns olika typer av skytte, olika grenar och olika förbund. Vem vet, kanske dyker det upp något som tänder den egna glöden igen om den börjat falna och skyttet blivit slentrian.
Den senaste veckan har jag besökt tre skjutbanor varav två är rejäla skyttecentrum. Samtliga skjutbanor jag besökt har varit anläggningar där flera föreningar samsas för att bedriva sin verksamhet. Utan att känna till detaljer är det troligen inte helt friktionsfritt. Samtidigt ger det möjlighet för nischade föreningar att utöva just sin gren på ett sätt som troligen inte hade varit möjligt helt på egen hand. Jag uppmanar dig som läser detta att värna om alla former av skytte och att hitta former för samarbete såväl över grenar som förbund. Släng bort gamla surdegar, gräv ned stridsyxor och elda upp långbänkar. Sträck ut handen och bjud in till din klubb och gör något gemensamt. Mitt skytte är inte mer värt än ditt skytte och vi kan dra nytta av varandra. Vi ses därute på skjutbanan!
/ Stefan