2022-02-16
På sista tiden har jag sett fina artiklar om Beretta M92, såväl på skyttebloggen som i tidningar. Jag skulle vilja backa bandet och titta på historiken bakom pistolen, för den är intressant och värd att lyfta fram. Beretta M92an fick inte bara begrava en ikon, den lyckades själv uppnå en ikonisk status genom populärkulturen och fick mycket skärmtid i filmer som Die Hard, Dödligt vapen filmerna, och många många fler.
Beretta M92 räknas in i kategorin wonder nines, dvs den våg av nya semiautomatiska 9mm double action pistoler med hög magasinkapacitet som tog världen med storm under 1970 och 80talet. Idag tar vi sådana pistoler för givna, det är fullt av dem i film och TV, allt från Glock till SIG till, ja M92FS. Så har inte alltid varit fallet och vägen till pistolen vi ser idag har stundtals varit ganska krokig och fylld med kontrovers, därmed får vi börja vår historia en god bit bak.
Beretta
Beretta är ett företag med en mycket lång historia, otroligt lång faktiskt. Det snart 500åriga italienska företaget har funnits i samma familj sedan 1523. Perioden före första världskriget tillverkade företaget främst hagelgevär, vilket det också fortfarande är väldigt känt för. Men nu var det pistoler vi skulle fokusera på.
Den första pistolen
1915 började Beretta tillverkningen av sin första militära pistol som fick namnet M1915. Modellen var en blow back pistol och använde ammunitionen 9mm Glisenti, en patron som var ungefär 30% klenare än 9x19 Luger. Så skulle du snubbla över en M1915 gör du bäst i att inte skjuta 9x19 i den. Redan med sin första pistol etablerade Beretta några av de visuella drag som utmärker deras pistoler nämligen den öppna manteln. Den främre delen av pistolen har mer eller mindre sett liknande ut sedan dess. Hylsutkastet hade dock en helt egen liten utfräsning på ovansidan och syns på bilden intill. Tillverkningen av M1915 nådde inga större volymer, strax över 15500 exemplar tillverkades varav ett hundratal till den privata marknaden.
Trots att den använde en klenare 9mm än 9x19 var den fortfarande för kraftfull för den militära staben i Italien som menade att det skulle räcka alldeles utmärkt med en pistol i kaliber 7,65. Pistoler var inte att betrakta som ett offensivt vapen, snarare att använda i nödvärn. Det var inte heller något som vilken soldat som helst skulle bära utan i hög grad något för officerare. Sålunda tillverkade Beretta en ny modell efter detta önskemål som fick namnet M1915 / 17. Över 50 000 av denna nedskalade modell tillverkades fram till 1921. Betydelsfulla förändringar gjordes längs vägen som introduktionen av en extern hammare. I och med denna modell hade Beretta nu fullt ut etablerat sig som en tillverkare av pistoler och släppte en rad modeller, både till den civila marknaden och på militära kontrakt.
Komersiella framgångar
Den modell som verkligen satte Beretta på kartan var M1934 i 9mm Corto (.380 ACP). Såväl polis som militära kontrakt följde med modellen och ungefär en miljon pistoler hade tillverkats när produktionen slutligen upphörde 1992. I likhet med M1915 så var pistolen mycket kompakt. Manteln hade Beretta nu öppnat ytterligare och hålet rymde nu även hylsutkastet. Kolven gavs en mer ergonomisk utformning och magasinet som rymde nio patroner fick en väldigt utpräglad fingerhylla. Att den tillverkades över så pass lång tid medförde att den använts i många olika konflikter och sålts till ett stort antal olika länder däribland Finland och Rumänien. Även den något mindre M1935 i kaliber 7,65 med åtta skott i magasinet blev mycket populär och båda pistolerna var populära krigstroféer för t.ex. amerikanska soldater att ta hem från Europa på grund av att de var små och var lätta att dölja. M1935 tillverkades i ca en halv miljon exemplar.
Ingen mera blow back
Så här långt hade Beretta endast tillverkat pistoler som byggde på blow back, en teknik som kommer med en ganska stor baksida. För att blow back ska fungera bra finns en övre gräns för hur kraftfulla patroner du kan använda. Kortfattat så är det mantelns vikt som håller patronen på plats tillräckligt länge för att kulan ska hinna lämna loppet. En kraftfullare patron kräver en tyngre mantel och därmed en tyngre pistol, vilket inte alltid är önskvärt. Beretta hade börjat experimentera med kort piprekyl redan under andra världskriget, men det var först 1951 som de slutligen släppte modellen M1951 i 9x19. Istället för blow back lånade man konceptet bakom Walther P38 och gjorde en pipa som roterade för att släppa manteln. Tidiga exemplar hade en stomme av lättmetall medan senare modeller använde stålstomme. Pistolen var i jämförelse med M1934 och M1935 inte en särskilt stor framgång. Modellen anammades inte av den italienska armén, däremot flottan och carabinieri. Även om pistolen inte var en stormsuccé i Italien sålde den relativt bra i andra länder så som Egypten, Irak och Israel.
Legenden formges
Fram till nu hade samtliga Berettas pistoler varit i single action. Historien står dock inte still, teknik och taktik utvecklades och nya behov hade börjat uppstå. Pistoler med hög magasinkapacitet och både double action och single action hade börjat efterfrågas allt mer. Beratta vidareutvecklade sin plattform och år 1976 kom så döddsstöten för M1951 då man släppte, med tanke på årtalet det förvirrande namnet, Model 92. Det visade sig bli en pistol som skulle gå i bräschen för vad som kom att kallas wonder nines. Polisen i Italien visade stort intresse för pistolen och de sökte att ersätta sina två pistoler, M1934 och M1951, med en ny pistol. Polisen var intresserade av säkerhet och till sina pistoler önskade de en decocker att slacka hanen med. Denna modell fick namnet M92S, en pistol som är lik den vi ser idag, men som har ett antal betydande olikheter. För att låna ett engelskt uttryck "the devil is in the details".
XM9 testerna - jakten på ett nytt tjänstevapen
Det är inte från den italienska polisen som vi huvudsakligen känner M92an, utan från andra sidan Atlanten. Inte helt oväntat så börjar det hela med ett militärt kontrakt. Den amerikanska armén hade 1978 ca 590 000 pistoler, spridda över 25 olika modeller och kalibrar. Av dessa ansågs endast 73% vara i ett skick dugligt för tjänst. Det fanns med andra ord ett stort behov av att modernisera och standardisera och NATO kalibern 9x19 kunde ses som det logiska steget framåt. Jakten på ett nytt tjänstevapen hade börjat.
Ett kriterium för pistolen som skulle ersätta 1911 var att den skulle ha en lägre vikt och större kontrollerbarhet. Delvis för att göra träning enklare, delvis att öppna upp mer för kvinnliga rekryter. Många tillverkare var av intresse och utöver berettan testades även Colt SSP, Star M28, Smith & Wesson 459A, FN GP35, FN “Fast Action” Hi-Power, FN DA Hi-Power, HK P9S, och HK VP70.
Inbördes strider
Sedan flygvapnet anammat M16 under 1960 talet drog inte armén och flygvapnet inte jämnt. Vapnet kom nämligen därefter att mer eller mindre påtvingas armén som hellre hade önskat sig ett mer kraftfullt vapen. Inte helt oväntat uppstod nya konflikter när det kom till ersättaren av 1911A1, då det var flygvapnet som genomförde testerna. De utsåg Beretta M92B till vinnare i sina tester. Pistolen i fråga hade ett antal förbättringar över standard M92an så som spärr för slagstiftet och ny placering av magasinspärren till en som motsvarade placeringen på en 1911. Tidigare hade magasinspärren suttit i botten av kolven. Pistolen hade även fått en ambidextriös säkring och vita markeringar på siktet.
Men armén var på krigsstigen och ansåg att flygvapnet testat vapnet på felaktigt sätt och inte tagit hänsyn till de fältmässiga förhållanden som vapnet skulle tvingas stå ut med. Protesterna gick hem och 1981 fick fick armén ta över testerna men den redan tre år långa processen började fresta på, den senaste batchen av 1911A1 tillverkades 1946.
Nya pistoler skickades in för tester, samtliga 9mm: Beretta 92SB, HK P7M13, Smith & Wesson 459A, och SIG-Sauer P226. Självklart användes 1911A1 som referensvapen och jämfört med den kunde armén kunde inte hitta vad de ansåg vara en värdig ersättare till 1911an och dess kraftfullare patron .45 ACP. Man stod nu återigen utan ersättare, vilket frustrerade många och den amerikanska kongressen beslöt helt sonika att sluta betala för .45 ACP ammunition. För att inte stå utan ett fungerande tjänstevapen tvingades armén nu att utforma sina test på ett sådant sätt att det gick att hitta en ersättare till 1911A1.
Hårda tester
De nya testerna som utformades hade en tämligen rejäl kravlista med 85 punkter som skulle uppfyllas, varav 72 var obligatoriska och 13 önskvärda. Det var inte särskilt enkelt för en vapentillverkare att bara skicka in en pistol som de redan hade på lager för den civila marknaden, då många av de krav som ställdes av armén också var väldigt specifika. Listan innehöll bland annat:
DA/SA avtryck med 3.72-6.49 avtrycksvikt i DA och 1.25-2.31 kg i SA.
9x19, minst 10 patroner i magasinet men helst 15 eller fler.
Max 1.26 kilo fullt laddat
Max 221mm lång, 147mm hög
Minst 4 tumspipa (101.6mm)
Ambidextriösa kontroller
De-cocker
Lika enkel eller enklare att montera isär än en 1911A1
En design som inte fastnar i kläder
Vapnet skulle klara att avfyra minst 5000 kulor utan att gå sönder, men 10000 var önskvärt.
Vidare fanns en lång och detaljerad lista över hur ofta vilken typ av fel kunde få uppstå i olika delar av vapnets förväntade livslängd. Ex hur ofta lätta anslag kunde få inträffa och hur ofta det kunde få hända att vapen hakade upp sig.
Vapnen fick gå igenom ett härligt batteri av tortyrtest genom att förväntas kunna användas i temperaturer från -40C till +60C. Man badade dem i saltvatten, lera och snö. Tappade dem upprepade gånger i betong för att se vilka delar som gick sönder.
Avslutningsvis bedömdes vapnen utifrån följande lista av kriterier av fallande vikt.
Utformning och handhavande.
Kostnad per vapen magasin och reservdelar
Produktionsmöjligheter i USA
Kvalitetssäkringssystem
Hur vapenprogrammet skulle hanteras av tillverkaren
Logistik.
De pistoler som slutligen fick vara med i XM9 testerna utöver Beretta var; Colt SSP, FN DA Hi-Power, HK P7M13, Smith & Wesson 459A, SIG-Sauer P226, Steyr GB, samt en prototyp av Walther P88. Ett flertal tillverkare hoppade av innan processen var klar då det också förväntades att utöver de 30 testpistolerna direkt skulle kunna uppfylla ett kontrakt på att leverera 250 000 pistoler, en inte oansenlig mängd att spotta ut ur fabriken.
Beretta hade genomfört ytterligare förbättringar på sin pistol sedan de tidigare testerna. Den nya modellen fick namnet M92SB-F. Ergonomin var förändrad för möjliggöra ett bättre grepp med skärning på framsidan av varbygeln och en kolv mer anpassad för tvåhandsskytte. Förbättringar i ytbehandling på såväl pipa och mantel för att göra vapnet mer tåligt för slitage och korrosion.
En lite punkt av kuriosa som kan vara värt att notera är att Italien under denna period var ganska stora på datorer, med företag som Olivetti tätt i hälarna på IBM i USA. Beretta var ett minst sagt högteknologiskt företag och hade ritat sina pistoler i CAD. Detta var dock allt för komplext för den amerikanska armén, vilket betydde att Beretta var tvungna att rita om alla ritningar för hand för att sedan kunna lämna in för utvärdering.
Men tillbaka till testerna av de olika kandidaterna. Efter att alla delar i XM9 testerna var genomförda stod det klart att endast två pistolerna klarade av de krav som fastställts. Berettan klarade sig fint genom uthållighetstesterna genom att klara imponerande 35 000 avfyrade skott. Den andra kandidaten till att ersätta 1911A1 var SIG-Sauer. Båda företagen tillfrågades att lämna en offert på 305 850 pistoler över fem års tid och SIG var företaget som erbjöd det lägre priset per tillverkad pistol. Därmed torde de också fått kontraktetn, men istället lades ytterligare 10 350 pistoler till beställningen och båda företagen tillfrågades om nya bud. Beretta gjorde nu en rejäl sänkning av sitt pris från 217.84 USD per pistol till 178.50, vilket dock fortfarande var strax över SIG-Sauers pris på 176.33 USD.
Kontrovers
Trots det högre priset gick Beretta segrande ur det hela på grund av en lägre kostnad på reservdelar och underhåll. Åtminstone var det så det presenterades och riktigt så enkelt kanske sanningen ändå inte är, men det är omöjligt att veta. Det finns anklagelser om att Beretta på förhand fick veta priset som SIG Sauer hade satt för att kunna matcha sitt eget pris på förhand. Andra spekulationer handlar om att USA köpte pistolerna från Italien i utbyte mot att få placera missiler där. Kom ihåg att detta var under kalla kriget och att placera ut missiler i Europa, pekandes mot sovjet, var viktigt för USA. Även vapentillverkaren Smith & Wesson hade åsikter om slutresultatet av testet och varför deras vapen inte godkändes. De hävdade att att de åkte ut på grund av ett avrundningsfel mellan konverteringen mellan metersystemet och imperial units. Kort och gott var valet av Beretta inte helt oproblematiskt, det handlade om ett stort militärt kontrakt och ömma tår fanns på flera företag. Trots överklaganden och nya processer så slutade det ändå med att tjänstevapnet M9 blev en Beretta M92. 1986, åtta år efter att processen startat, började Beretta leveranserna av de första pistolerna från Italien. Därefter flyttades tillverkningen successivt över till Accokeek, Maryland USA, som 1990 helt tog över tillverkningen av M92.
M92 ute i fält
När en produkt möter verkligheten så uppstår inte helt sällan problem och M9an var inte förskonad från detta öde. På tre pistoler skjutna Navy SEALs sprack manteln och delar av manteln flög in i ansiktet på skytten, ett faktum som givetvis snabbt blev en snackis och till viss del kan hänga kvar sedan dess. Orsakerna kan vara många. Exempelvis nämns att Navy SEALs inte sällan använde vapen på okonventionella sätt, bland annat använda för het ammunition, skjuta med ljuddämpare och eller under vatten. Beretta hävdade att det var just ammunitionen som var problemet. US Army hävdade att problemet var metallurgiskt. Lösningen blev dock till slut att byta det stål som användes för manteln, något som troligen löste problemet då inga nya liknande missöden inträffat med de nya mantlarna. De mantlar som fanns kvar från den ursprungliga tillverkningen byttes successivt ut allt eftersom de uppnådde en viss servicelängd. Pistolens kritiker har därefter en efter en fått ge vika och pistolens pålitlighet är numera väldokumenterad och erkänd.
Andra modeller och användare
1987 Genomförde även Frankrike tester för att söka ett nytt tjänstevapen, och även där landade valet på Beretta M92. Pistolen fick namnet G1 och användes bland annat av flygvapnet. Kanske den mest kända alternativa varianten på M92 är Taurus PT92 från Brasilien. Taurus var dock inte så sugna på att betala licenskostnader och utgick från den tidigare modellen med säkringen på vapnets stomme, en modell för vilken patentet hade gått ut. Vapnet används i huvudsak av den Brasilianska armén. Med tiden växten listan över länder som kom att använda M92 i någon form till nära 40 stycken. Vissa länder använder den endast för polis eller specialtrupper, andra för hela försvaret.
Jet Li maneuver
Just polisväsendet är där vi kommer börja runda av historien om M92. Flera polisorganisationer i USA var snabba på att köpa in M92 då de såg vapnets potential med hög kapacitet och DA/SA. Det dröjde dock inte länge innan besvärande rykten började dyka upp. Det hävdades att vapnet var så lätt att montera isär att obehöriga och misstänkta hade grabbat tag i vapnet och plockat isär det i händerna på polisen som höll det. I grund och botten ska detta vara ett icke-problem då det polisen i första hand inte ska handha vapen så pass nära misstänkta. När du plockar isär en M92a första gången är det nästan omöjligt att inte att börja fundera på just detta. Kan det verkligen gå? Myten har fått ytterligare liv genom film och kallas ofta för “the Jet Li manuever”, en manöver som kommer från filmen Dödligt Vapen 4. Vissa polisorganisationer önskade därför tidigt en spärr som gör det omöjligt att plocka isär vapnet på detta vis. Är oron för denna manöver befogad? Är det verkligen så lätt att plocka isär en M92? Nja får svaret bli på den frågan, kolla på Ian McCollum från Forgotten Weapons när han visar hur lätt/svårt det faktiskt är att göra.
Så är vi tillbaka där vi började. Hollywood var inte sena med att plocka upp pistolen och den fick väldigt framträdande roll i ett antal stora actionfilmer. Främst tänker vi då kanske på Bruce Willis i Die Hard och Mel Gibson i Lethal Weapon serien. Den har fått leva vidare och används löpande i alla upptänkliga hollywoodfilmer sedan dess. Med det har vi nått resans slut i en artikel som både börjar och slutar i filmens värld. Idag finns pistolen i en ny tappning, 92x, men den pistolen får vi spara till en framtida artikel.
Många olika sidor, artiklar och böcker har fått fungera som referensmaterial för denna artikel, speciellt The Beretta M9 Pistol skriven av Leroy Thompson. Även ett stort tack till skyttebloggen som lånat ut bild till förstasidan och avslutande bild.
För mindre än 20kr per månad blir du en månadsgivare till Pistolskytten. För att kunna fortsätta utveckla, göra fler tester (det kostar att skicka utrustning kors och tvärs över landet) och hålla sidan uppe på nätet behöver sajten stöd. pistolskyttens patreon. Alternativt en engångsdonation via paypal. Ett stort tack till mina stödjare och till dig som läst denna artikel. Hoppas den gav dig nöje!
/
Stefan